Molly

Margareta berättar:
”Vår Molly försvann den 7 april 2009 från Bergsbyn i Skellefteå. Molly brukar ofta vara ute på kvarteret och leka med barnen, som hon tycker så mycket om. Hon hade aldrig tidigare varit borta någon natt och vi trodde från början att hon skulle komma hem dagen efter. Vi letade och frågade oss för runt omkring, men ingen hade sett henne. Till slut satte vi in en annons på Blocket och fick en del svar av snälla kattvänner. Hoppet tändes, men varje gång visades det sig att det inte var Molly. Dagar blev till veckor, och veckor till månader och våra förhoppningar att hitta henne blev mindre och mindre för varje dag som gick. Söndagen den 22 augusti fick vi se en annons på Blocket under rubriken Var hör denna katt hemma? Fotot var likt vår Molly, men den här katten befann sig i Umeå! Först tyckte vi att det var långsökt att det skulle vara Molly, men vi kunde inte släppa tanken och ganska snart hade vi ringt till Barbro Norddvist-Karlsson och hennes man HansOlov, som då i några veckor tagit hand om den utmärglade Molly på ett fantastiskt sätt.”

Barbro berättar:
”Redan i början juli såg vi katten i skogen in till vårt hus i Umeå. Vi trodde att den tillhörde någon boende i närheten, men när vi kom hem efter semestern i slutet på juli, träffades vi på nytt. En kväll skrek det nedanför vårt köksfönster. En mager, smutsig och dyblöt kisse stirrade hjälplöst mot oss. Vi trodde först den var påkörd för den lyfte en tass och det lät som den hade ont. Vilket det än var, så fick det bli mat och vatten till att börja med. Vi bäddade med underlägg och mjukismatta och fortsatte mata, dag som natt, och efter en tid kunde vi få stryka den på huvudet, men kissen såg till att ”hålla avståndet” och vi trängde oss inte på. Vi annonserade på Blocket, i VK och i VF. Några ringde, men inget stämde… förrän Margareta ringde från Skellefteå.
– Detta är långsökt ….började hon, när hon berättade.
Så började ett mailande fram och tillbaka. Vi fotade svans, huvud, och det vi kom åt… Margareta och Anders kom ner till Umeå. De tittade och pratade. Inget var bråttom. Lilla kissen kom närmare och närmare dem. Till slut la den sig på rygg och visade sin vita mage och gosade mot deras händer. När vi såg denna spinnande kisse visste vi att det var Molly! Det var så fint att se och det värmde. Medan Margareta och Anders fick en kopp kaffe innan de åkte, la sig Molly tillrätta och småslumrade i buren, tätt intill Margareta. Vi sov extra gott den natten med vetskapen om att Molly åkt hem med de finaste ägare vi kunnat tänka oss.”